Hon stod pä gatan och flämtade ester luft;
hon drog floret djupare ned för ansigtet och
ilade framät sä hastigt som hennes fölter
förmådde bära henne. Inbillade hon sig \
det eller stirrade alla menniskor pä henne
och läste pä hennes ansigte hennes innersta
tankar ock, känslor? Hon »vandrade allt
längre och längre, hon tänkte icke pä hwart-
bän — blott längre bort! Den milda som-
marluften uppfriskade hennes upphettade pan-
na. den rasta gängen paralyserade hennes
hjertas »väldsanima klappande. Ändtligen,
dä hon lemnat staden äfwensom promena-
dens parkanläggning bakom sig, hemtade
hon sig en smula och hejdade nägot de stor-
mande stegen. Ett tröstlöst grubblande be:
máktigade ' sig henne, ett grubblande, som
återförde hela den salta, brännande floden
till hennes ögon. Huru war det möjligt,
hur hade det komniit sig att han reste sin
»väg? Hon hade för längesedan upphört att
tänka pä att han nägoiisin äter kunde af-
lägsna sig frän hennes närhet, frän hennes
synkrets. ' Pappa »ville med ens bort här-
ifrän, hade Richard sagt — natnrligtwis —
det blef honom alltför enformigt — — och
hon — pä henne tänkte ingen, ingen; om
henne bekynirade sig ingen — och hon war
sä gränslöst ensam! Till Wien! Till Ron»!
Namn, htvilka i sig dolde en okänd, glän-
sande troll»verld — ut i »verlden, i den strå-
lande, wänliga, färgrika, praktfulla werlden
