Hon hade förut under sin flödande tanke-
gäng gätt framät mekaniskt och utan att
akta pä »vägen, blott alltjemt framät Nu
stod hon framför den blå, glittrande sjön,
som läg pä andra sidan om skogen; hou
hade knappast niärkt att hon passerat den-
na. Här war den plats, der hon för sä
dagar sedan hade suttit sä lycklig »vid hans
sida, der lägo ännu de kringströdda blom-
morna, nu helt och hället förwihnadc, för-
trampade. Hon kastade sig ned pä
den mjuka mossan, hon gömde sitt af blyg-
sel rodnande ansigte bland de »vistnade blo»i»-
morna och grät' bittert. Hon föreföll sig
sjelf sä eländig, sä beklaga,»swärd, sä öfivcr-
gifwen och förlorad, ſom om det icke fans
nägonting mera i »verlden, h»vare»not hon
kunde stödja sig. — Huru länge hon legat
sä, witzte hon icke; de mä böljorna rullade
lugnt, med mild harmonist klang emot den
flacka stranden, träden susade helt fridfullt
öftver hennes hufwud, en liten glänsande
flalbagge gjorde halt pä hennes hand och
utwecklade derpä längsamt sina glänsande
»vingar och höjde sig för att ila längre bort
öfwer jorden. (Forts.)
