— Kadtuggning. För nägon tid sedan om-
nämnde wi, hurusom det är brukligt ä wissa
orter inom norra delen af wärt land att tugga
grankäda. Wi kunna nu omnämna att detta
bruk finnes inom wärt eget län, enligt uppgift
till oh derom af en skollärare inom Westra hä-
rad. Han skrifwer sälunda: Under senare hälf-
ten af wärtermincn förlidet är observerade jag,
huru nägra af mina skolbarn i smyg luggade
pä nägot. Som de dock alltid woro färdiga att
utan hinder afgifwa sina swar och läsa hwad
dem förelädes, förflöto ett par dagar utan nägon
synnerlig anmärkning. Icke heller kunde jag ana
det smättingarne hade annat än sötsaker att tugga
pä, förrän en lycklig tillfällighet löste hela gätan.
Lille Samuel fick en fräga; men wid swarels af=
gifwande kunde han ej öppna munnen utan med
tillhjelp af bäda händerna. Förundrad häröfwer
skyndade jag till gossen och fann det han tugga-
de grankäda och att denna för tillfället läst igen
munnen pä honom. Wid närmare undersökning
befunnos ätta barn, alla frän samma by, tugga
käva. Pä tillfrägan om orsaken härtill, swara-
de en liten parswel: "det är godt." Att bann-
lysning utfärdades mot kädluggningen, faller as
ſig sjelf; dock tror jag ej att barnen lida men
deraf, ty de äro friska * och rödkindade, och märk-
wärdigt nog hafwa just dessa barn inom hela
skolan de wackraste tänderna.
