I norska regeringens betänkande den 21
oktober 1861 och i sammansatta statsrådet
den 18 febriari 1862 kommo de båda
motsatta meningarna fram, i en form och
med en argimentering, ’som allt sedan
fastfaåilits. Den svenska ståndpunkten hål
ler sig helt enkelt till lagens bokstäfver;
der talas utan begränsning om sådana sa
ker, som aDgå begge rikena — det står
ieke: »begge rikena såsom ett helt» —
och derför finnes intet skäl att göra skil
nad mellan rent unionella frågor, de der
på en gång och i samma grad angå begge,
och andra, de der bafva ett mera omedel-
bart intresse för en af parterna; de höra
alla under paragrafens räckvidd; de måste
alla inför sammansatta statsrådsformer.
Häremot stäide sig nu den norska uppfatt-
ningen med en dylik distinktion inom öegge-
lands-frågornas område: § 5 gäller endast
sådana, der rikena i kraft af riksakten
framstå som en enhet, så att beslutet ge-
mensamt expedieras, alltså de rent unio-
nella frågor, som uppräknas i riksaktens
§ 4; dessutom medgåfves, att äfven de frå-
gor höra hit, som direkt beröra det kon-
stitutionella förhållandet mellan rikena
(ändringar i riksakten). Men deremot af-
visades bestämdt den tolkning, enligt hvil-
ken äfven särskilda, det ena rikets frågor
skullo kunna komma inför sammansatta
statsråd, derest de på något sätt kunde
anses intressera det andra riket.
