Ett sådant resultat måste uppenbarligen
;öra premissernas hållbarhet misstänkt,
ch en närmare pröfning skall på direkt
is uppvisa deras fullkomliga haitlöshet.
let norska resonnementet om en allmän
egel i § 5, hvarifrån andra mom. i § 4
tår som ett undantag, innebär genast en
jantaglighet, för så vidt det vill framställa
agens komposition sådan, att undantagen
itäil&s före regeln. Vore det verkligen
;å, att § 5 innehölle formerna för sakerna
§ 4, hvad hade varit enklare än alt
ställa undantaget om formerna vid kiigs-
örklaring under § 5? Men nu står det
inder § 4, och dermed ramlar hela kort-
mset redan vid denna eller första formel-
a besigtning. Men vi gå vidare. Vi
>bservera, att § 5 gäller icke begge-lands-
'rågorna direkt, utan den begränsar sig
uttryckligen till de fall, dä de ligga före i
ät svenskt eller ett norskt statsråd. Grund-
[örutsättniugen för ett sammansatt stats-
råd är således, att ärendet tillhör ensamt
svenskt, respektive norskt statsråd. Såda-
na ärenden äro naturligtvis i första hand
rent svenska, resp. norska regeriagsären-
den, och alltså måste § 5 allra närmast
tala just om det ena rikets ärenden,
de der ur någon synpunkt beröra det an-
dra landets rätt eller intressen. För
denna synpunktens skull adjungeras för
tillfället några representanter för detta
andra land, men statsrådet förlorar der-
med icke sin karakter att vara ett stats-
råd, från det ena riket; imionclt blir det
icke; af det slaget är endast krigskonsel-
jen i § 4. Att detta är lagbudets rätta
mening, det framstår klarast af dess mom.
2, der det förutsattes att begge-Iands-trå-
tror kunna komma före i norskt statsråd.
Hviika skulle väl de unionella frågor (en-
ligt riksaktens § 4) vara, om hvilka § 5
kan förutsätta, att de skola bringas fram
i norskt råd?
