Då således alla försök till en inskrän-
kande tolkning af § 5 totalt sakna grund,
så måste lagens generella ord gälla i vi-
daste mening, och en närmare uppmärk-
samhet på lagbudets formulering, jemförd
med § 4 och riksaktens komposition, har
direkt visat oss, att begge-lands frågorna i
§ 5 allra närmast afse just mellanriksfrå-
gor i motsats emot de unionella frågorna
i § 4. Härutaf följer ingalunda, som
norrmännen tro, att lagen skalle gifva
svenskar inblandning i rent norska frågor,
ty som redan De Geer 1862 påpekade,
gäller de adj ungerade statsrådens yttrande
endast den del af ärendet, som rör deras
eget land, och ieke den andra delen.
Skulle detta medföra risk i praktiken, så
är den risken i hvarje fall rent ömsesi-
dig och således den beprisade likställig-
heten fullt bevarad.
