Rektor Waliinder kunde ej instämma i före-
gående talares klander rörande lagstifningen i
ifråga warande fall. Tidsutwecklingen och den
intellektuela ständpunktc» är nu en annan än
fordom, och man får taga hänsyn till dessa
omständigheter, ocksä dä fragan är om lagarne.
För att komma till klarhet i frägan mäste man
göra sig reda för kyrkans wäsende och upp-
gift; endast pä sä sätt kan man finna, hwilka
medel hon bör anwända för winnandet af sitt
mäl. Kyrkans uppgift är ju att leda själarne
till Gud, och derför hör det till hennes wäsen-
de att uppfostra. Tukta bör här wid lag sä-
lunda skiljas frän straffa: man straffar ej en
mennista till Kristum. Det är här sälunda frä-
gan om den uppfostrande tuktan, och huruwida
sädan utöfwas inom statskyrkan. Saknar kyr-
kan medel att utöfwa en sädan tuktan? Härpä
mäste man swara nej, om ock ej medlena alle-
städes som sig bör anwändas; men dä sä ej
fler, är det ej lagstiftningens fel. Talaren
trodde, att kyrkoråden och wedcrbörande ofta
kunna göra mera. för att förekomma offi.
För att nämna nägot erempel, sä trodde tala-
ren, att bl. a. ordningsmän kunde tillsättas,
som wore närwarande wid ungdomens lekar och
nöjen m. m. — Hivad frågan om uteslutande
ur kyrkan beträffar hade talaren derom en gäng
förut yttrat sin mening och rönt bäde mebhäll
och motsägelse. I sin äsigt i detta fall hade
han ej blifwit rubbad, och ansåg uteslutandet
