I skuggan av den stora mannens
staty står en gammal, obemärkt
kvinna. Det är hans mor. Det var
hon, som höll den nuvarande brons-
hjälten i sina armar, när han inte
var annat än en liten hjälplös tingest
av kött och blod. Det var hon, som
skänkte henom livet, som sörjde för
den första utvecklingen av hans
hjärna och hans karaktär och som
gav honom hans första ideal. Hen-
nes omtanke och hennes smekningar
framkallade hans första glädje, hen-
nes ord voro de första som nådde
honom och hvarefter han bildade sina
egna, hennes inflytande behärskade
honom under de första åren av hans
liv, de år, som oåterkalleligt — till
gagn eller till skada — sätta sin prä-
gel på den blivande mannen.
