Allt flera blifwa de stora riksdagSfrägor, hwck-
kaS afgörande förestär. Utom den högwigtiga
förfwarSfrägan lära äfwen jernwäg^fr^gorna
gansta snart föreläggas Kamrarne till afgörande.
I sig sjelfwa af mycken wigt bäde för landetS
förfwar och för utwecktmgen af deh materiela
wälständ, förtjena beSfa frägor stor uppmärk-
samhet jemwäl ur andra synpunkter. Att
SwerigeS behof af jernwägar, deSsa mäktiga
häfstänger för utwecklingen af ett lands resur-
ser, icke ännu är fyldt, derom torde alla wara
ense. Deremot lärer det wäl med fläl kunna
ifrägasättas, huruwida icke inom wärt land för-
ändrade ästgter börja göra sig gällande i af-
seende pä lämpligaste sättet för jernwägars
ästadkommande. Man frägar sig fjelf, ^1»°
wida icke wi kommit fä långt i erfarenhet, i
företagsamhet, i förmäga af kraftigt enftitbt
initiativ, att wi stulle kunna förwandla jern-
wägSbyggandet frän en statsangelägenhet, ſom
det i förstone helt naturligen mäste wara, tit!
en enstildt industriel angelägenhet, ſom det hä-
danefter fyne» kunna blifwa. WiSferligen äterstä
ännu jernwägSlinier, hwilkas äwägabrivgande
genom statenS försorg icke af nägon bestrides,
nämligen den s. k. östra stambanans fortsätt-
ning till anknytningspunkten wid NäSfjö och en
bana genom det folk- och kapitalfattiga ehuru pä
resurser för öfrigt ganfla rika Norrland; men
dertill torde ocksä de statsbanor, ſom hädan-
efter ſola byggas, böra inflränka sig. Allra-
minst wore det klokt och riktigt att offra millio-
ner pä statsbanor genom trakter, der lika ända-
mälSenliga jernwägar kunna, utan uppoffring
frän statens sida, Pä enflild wäg ästadkommaS.
‘
