Ja, det som gaf prägel åt det första in-
trycket, det var detta hvita och ljusa,
detta skinande och glada. Det var
som hvitklädt kyrkfolk en pingstdags-
morgon. Men det gjorde icke ondt i
ögonen ändå eller tog sig alltför lätt
ut. Det fanns grönska som dämpade,
och där stod- Nordiska museets byg.
nad med sin gråa gedigenhet och lik-
som tröstade, att icke allt var tillfäl-
ligt och blott för stunden. Och midt
fram reste sig denna minaretkupol i
höjden, trotsande Skansens berg och
klockstapelstinnar, Stockholmsutställ-
ningens signatur och tecken, såsom
Eiffeltornet var Parisutställningens. Det
låg svenskt lynne äfven i den, en hyll-
ning åt det högresta och det uppåt-
sträfvande. Det är för mycket kung-
liga kronor där, har man sagt, och det
må vara sant, att ju högre man här
i landet kommer, desto närmare kom-
mer man kronan, men öfver industri-
kupolens krona reste sig dock den
smäckra stång, som bar Sveriges flagga,
och högre har den svenska flaggan al-
drig lekt med vinden, än den gjorde
nu på utställningens första dag.
