— Jag skulle önska, att jag kunde hjälpa
dig, Elisa, — svarade Sigrid uppriktigt. —
Det är harmligt att veta sig äga en rik broi
och inte själf få njuta det minsta däraf.
Jag har häller aldrig hopp att få ärrva ho-
nom, i fall han dör före mig.
— Men om du hade en son, och han
blefve din brors arfvinge, då hade du säkert
godt däraf.
— Jag tviflar inte därpå. Först och
främst skulle min bror få gifva mig en viss
summa för barnet, och sedan hade jag ju
framtiden att bygga på, då gossen blef stor.
Men hvad är det värdt att tala om detta,
då det aldrig kommer att hända.
— Sigrid, — Elisa lutade sig intill henne,
om du vill, så kan du få den son, du önskar.
Sigrid spratt häftigt till och såg på Elisa
med en blick, som om hon trodde, att Elisa
mist förståndet.
— Jag vill gifva dig mitt barn, och jag
hoppas, att det blir en son. Hvarom inte,
så kommer nog din bror att taga mot en
dotter och göra henne till sin arftagerka.
— Elisa, — Sigrid spärrade upp ögonen
af förvåning, — du talar i galenskap!
— Nej, Sigrid, det är allt förnuft i hvad
jag säger. För din skull vill jag bringa detta
