Hos andra af Adelaide Fouques af-
komlingar, särskildt hland Macquarter-
na, 1 tager degeneration en hvulalare
former. Det är bland dem vi finna de
flesta af slägtens förbrytaretyper och
moraliskt förkomna subjekt, i synner-
het Gervaise Macquarts barn Nana och
Jacques, hjelten uti “la bote humainc",
som drifves af en sjuklig törst efter
blod titt hemska brott. LjVväl påträf-
fa vi äfven inom denna linie transfer
mationer af Hen nervösa arftyngden,
hvilka icke kunna betraktas som en-
bart sjukliga; så hos Claude Lantier,
som är begåfvad med ett olycksbrin
gande, ax(entriskt målaresnille, “bjel-
ten i “L’oeuvre“. “Han marterades i
vanmäktig vånda af det mästerverk,
som han kände inom sig och som
hans olyckliga fingrar ej kunde få
fram. Han var en kämpande jette,
som alltid dukade under, en konst
närslifvets martyr, som tillbad qvin-
nan, men offrade sin hustru Christine,
den kärleksfulla varelsen, som han en
kort tid varit så kär i. för ton ännu
ej skapade gudomliga q vinn a, hvars
majestätiska nakna skönhet hans pen-
selset ej kunde framställa, och han led
så förfärande q val under denna sin
födslovånda, att han slutligen hängde
sig“.
