Ett synnerligen fullständigt arbete
af hithörande slag är doktor Patrizzis
afhandling om den pessimistiske skal-
den Leopardis slägtförhållanden. Den
omfattar slägtens medlemmar ända
från det tolfte, århundradet och är
byggd dels på material, som samlats
af skaldens fader Monaldo Leopard!,
rörande hans egen slägt, dels på ar-
kivurkunder och muntliga upplysnin-
gar rörande skaldens möderneslägt
A n t i c i. Det framgår deraf, att
skaldfen haft starkt degenerativt på-
brå såväl på fädernet som mödernet.
Inom slägten Leopardi hafva själs-
sjukdomar varit mycket vanliga; hos
många hafva de excentriska anlagen
yttrat sig som en böjelse för mystik
och svärmeri. Mot slutet af sextonde
och början på det sjuttonde århundra-
det voro samtidigt ej mindre än 15
gr»tviunor Leopardi såsom, nunnor i
klostren. Francesco Leopardi, som
lefde i början på 1700-talet, var asket
och sjelfplågare. Han lefde samman
med hundar och åt af deras föda, be-
lönade dem af sina tjenare, som kraf-
tigast gisslade honom och stack sig
ofta med dolk. Hans brorson Carlo
Orazio hade en ängslig omsorg att
upplocka de stenar, han fann på vä-
game, på det att ingen måtte stöta
sin fot mot dem och deraf få anled-
ning till svordomar; ofta steg han
för detta ändamål upp midt i natten,
försedd med lykta.
