"Swarigheten torde blifwa nundre med
Europas stormagter än med de mä mag-
terna pä Balkanhalfön. Grekland är myc-
kel upphetsadt. Det har alllid ansett Bal-
kanbergeu som sin naturliga gräns, och att
se dem insaltade i ett nvlt och sörstoradt
Bulgarien är en stöt ät desi förhoppningar.
San Stefanotraktatens Bulgarien gick lik:
wißt längt utom Östrumeliens gränser, det
inneflöt äfwen Macedonien, och sannolikt
frukta grekerne att furst Alexanders tillwä-
gagäende nu är ett steg i samma rigtning.
Bästa sättet alt undwika ett fädant resultat
är att pä diplomatisk wäg bekräfta det sa-
kernas tillständ ſom srirst Alexander och bul-
garerna äwägabragl och samedelst kring den
nya staten draga' en gränSlinie, ſom den
sannolikt ej kommer alt öfwerflrida. Sta-
terna söder om Donau synas storligen frukta
alt nägon af dem ſtall fä öfwerwigt öfwer
de andra. Det är dock ingalunda wißt att
de bäda Bulgariernas union ſkulle giswa dem
öswerwigten pä Balkanhalfön. Hwilken stat
som får den ledande platsen bland sydöstra
Europas kristna samhällen kommer alt bero
af krafter, som nu icke kunna matas, och af
en händelsernas kedja, som det klaraste för-
utseende ännu ej kan ana. Allt hwad en
wis politik kan göra är att lemna wägen
fri och läla den stat fä hegemonien, som wi-
sar sig mägtig alt förwärswa och utöswa
den".
