Eugöne Duclerc väckto för första gän-
gen uppmärksamheten på sig vid den i an-
dra republikens historia märkvärdiga dagen
den 15 maj 1848, då “folket11 gjorde sin be-
kanta emeuto mot konstituerando församlin-
gen och för en stund lyckades förjaga med-
lemmarno från deras platsor. Bland de få
af dessa sistnämnda, som hade mot att göra
motstånd var Duelerc; han stälde sig i spet-
sen för en bataljon mobilgarde och tog del
i handgemänget, som slutade med insurgen-
ternas utdrifvando — för den gången. Den-
na raskhet i handling gjordo honom till
finansminister! Han höll sig tillbaka från
det offentliga lifvet under kejsaredömets för-
sta år, men blef sedan, om jag ej misstager
mig, ledamot af och vice prosident för Con-
seil d’Etat. Efter den 4 septomber 1870
blef han naturligtvis, såsom alla framtids-
män, republikan på nytt. Han har sedan
temligen troget, men dock sjelfständigt, följt
Gambettas fäna, och hans ministere skall
derföre antagligen räknas som en triumtför
dennes politik. Huru detta skall låta sig
förenas med åsigterna hos kammarens ma-
joritet, det få vi se längre fram. Sannolikt
skall han sjelf kalla sin ministére för en
försoningsregering. — Kännom för öfrigt,
att hr Duclerc är en senator och att han i
denna församling har ett ganska stort infly-
tande såsom on moderat, kunnig och försla-
gen man, hvarför han ock on tid varit dess
vice-president och president. För don stora
allmänheten är han föga känd. Skulle ej
kammaren inträda i sina ferier, så blefve
han för visso cj gammal på sin plats; nu
kan han åtminstone sitta lugn till hösten.
