— Georg lemnades i okunnighet om
samtalet mellan min far och mig — han
anade ej våra farhågor — men från den
stunden var min lycka försvunnen. Mitt lif
var en ständig fruktan, ett oupphörligt sträf-
vande att under ett leende yttre dölja alla
ängsliga farhågor. Georg återhenitacle sig
efter sjukdomen, krafterna tycktes återkomma,
och han var så energisk och vid så gladt
lynne att jag måste låtsa vara lika öfverty-
gad som han sjelf om hans helsas fullkomliga
återställande. Men jag hade då vunnit en
ganska sorglig erfarenhet. Jag hade inhem-
tat upplysningar af vår läkare, hade studerat
läkareböcker och förstod mycket väl, att jag
ej länge skulle få behålla honom hos mig.
Jag visste hvad kindernas rosor, ögats glans,
handens fuktighet och den skarpa hostan be-
tydde. Jag visste, att dödens kalla hand
hvilade öfver honom, som var mig kärare än
hela den öfriga verlden. Det ansågs likväl ej
längre nödvändigt att uppskjuta vårt gifter-
mål, ty under de långa, klara dagarne i au-
gusti tycktes han vara mycket bättre — det
vill säga lika frisk som han varit före sjuk-
domsanfallet i maj. Jag var nästan lycklig,
och i trots af hvad doktorn sagt mig började
jag hoppas i Men i början af september, då
sömmerskorna voro sysselsatta med förfärdi-
gandet af min bruddrägt, kom slutet plöts-
ligt, oförmodadt, endast efter några få tim¬
