du hwad jag tänkte pä, dä du kom? Jag
tänkte pä hwad jag en gäng hörde en
gammal man af milt folk säga i min fa-
ders tält. der han war som wär gäst; min
fader och alla as wär stam menade, att
han war mycket wis.
— Och hwad sade han, Fatima?
— Det war en afton, fortfor hon, —
dä jag satt i tältdörren och säg pä mä-
nen, som sten blank och stor ned pä tvära
tält; rundt omkring stodo wära hästar och
all den myckna bostap, som tillhörde min
fader, jag war ej glad i sinnet och hade
dock ingen sorg; dä hörde jag, att min
fader och wär gäst inne i tältet talade om
qwinnornas kärlek till männen, och jag
lytznade; jag hörde dä, att han, den gamle,
sade: dä en qwinna ej längre Sr sin man
till behag, och hon märker det och är witz
pä, att hon aldrig mera kan warda ho-
nom till glädje, sä skall hon wisa honom
den största tjenst hon kan och likwäl ännu
en gäng göra honom glad: hon stall dö;
icke att hon med swärd eller knif stall för-
korta sitt lif, ty det är en stygg syn att
se en dödad qwinna. men hon stall wara
sull af wilja att dö. emedan hon wällor
den mitzmod, för hwilken hon stullewara
en fröjd, och derför Sr helt och hället
onyttig; och det Sr en dälig qwinna, som
ej sörmär inhämta döden, om hon sörstär
detta och gör sin själ fri frän all lust till
liswet; men gör hon detta, sä stall man
prisa henne, och hennes namn stall bewa-
