sör att ej gä sanningen för nära och lik-
wäl trösta och lugna henne; och det märkte
hon mycket wäl, ty i detta ögonblick hade
hennes öra mycket starpt uppsättning.
Hon hade sett förlägenheten i sin mans
onsigte, hon kände det matta och sörbe-
hällsamma i hans swar, dä det ändtligen
kom; dä sänkte hon huswudet och sade:
Dina ord äro goda. men det är icke
styrka i dem; de kunna ej trösta min
själ. Och han gick bort sull af oroliga
tankar.
