Hon hörde sin man säga nägot, hwil-
ket hon icke sörmädde tydligt uppsatta,
men hwari hennes namn äter förekom,
— nog för henne att känna sig öswerty-
gad om, att hon war samtalets föremäl.
Hon wardt ängslig till mods, hade lust
att hälla för sina öron, alt springa i» i
huset, men kände dock äter ett brinnande
begär ester att höra hwad som sades om
henne; hon stod sälunda rädwill och owitz
nägra ögonblick. Rösterna dogo bort, de
samtalande mäste ha gätt längre tillbaka
i rummet; hon gick in i huset, satte sig
med öfwerplaggen pä i hwardagsrummet
och wäntade, tills bon hörde wännen ta-
ga assked; dä lytznade hon ännu en
stund ester, om hennes man kom, men
dä hon fortfarande hörde honom gä fram
och äter pä goliwet i sitt rum, fattade
hon ett raskt beflut och gick sakta nedsör
trappan.
