Statsministern kastade derpå en återblick
på sakens historia allt ifrån 1814 och fram-
höll, att det faktiskt existerande tillståndet
vore accepteradt af norska stortinget 1814
med dess konstituerande myndighet. Det vore
ej möjligt att bestrida att den svenska utrikes-
ministerns fungerande för båda landen existe-
rade med norska folkets samtycke, men det
förelåge dock intet kontraktsförhållande här
gent emot Sverige. Att norska stortinget
kunnat gå in derpå, berodde på att 1814 de
diplomatiska ärendena ansågos, som konungens
personliga saker, och man alltså ansåg att de
öfverlämnats till en neutral man, den gemen-
samme konungen. Men genom den parlamen-
tariska utvecklingen hade saken förvärrats.
Talaren genomgick derefter de olika förslagen
af 1885, 1886 och 1891 och framhöll att
man alltid ansett att man borde nå fram
successivt. Här hade undvikits hvarje fast-
slående af utrikesministerns svenska nationa-
litet. Talaren förstode icke att någon ville
skjuta undan frukten af 50 till 60 års arbete
eller att någon ville afvisa det som man begärt
för fem år sedan. Det vore norska stortin-
gets skyldighet att stödja den regering som
genomfört dess eget program.
