”Ni är säledes beredd att säga oss, hvarför ni gick upp i
rummet?*
Den tilltalade stod tyst.
Ordföranden förlorade nu tålamodet och utbrast:
“Var ni i natt vid 1-tiden i Saint-Iruu — ja eller nej ?”
”Jag var der.”
"Och ni vill icke säga oss anledningen?"
”Min Gud, herre, om jag inte svarar, sä är det derför, att jag
inte kan det."
Domaren bet sig i läpparne och mumlade, i det han steg upp:
"Det är den mest förhärdade bof, jag någonsin haft hand om!"
Derpå fortfor han barskt:
”Visa oss edra skjortlinningar!”
Jean sträckte ut båda armarne.
Man upptäckte några blodfläckar på högra ärmen.
Så många besvärande omständigheter hade redan hopat sig mot
den stackars mannen, att detta nya bevis sannerligen icke behöfdes.
I och för sig betydde det ej heller mycket, då man ju ganska väl
kan hafva blodfläckar på sina kläder, utan att dertör vara en brotts-
ling. Rättvisans vårdare lemna dock ingentiDg obeaktadt, utan haka
sig fast vid de minsta enskildheter.
“Detta blod är uppenbart spår efter mordet”, menade ord-
föranden.
“Utan tvifvel“, bekräftade åklagaren.
De öfrige instämde.
Med en åtbörd mot likrummet befallde domaren vaktmästaren
att öppna dörren till detsamma.
“Gå in dit", sade han till Renaud.
Denne inträdde och herrarne följde.
Vid ett tecken drog vaktmästaren bort duken som täckte
liket.
Jean kastade en blick på den mördades ansigte, å hvilket ett
starkt sken föll från ljusen på ömse sidor om hufvudgärden. I stället
för att rygga tillbaka, såsom man väntat, gick han tvärtom när-
mare och betraktade sorgset de vackra dragen. Till sist trängde
tårarne fram i hans ögon.
”Är du nöjd med mig?" frågade han den döde i tankarne. *Så
långt det står i min makt, skall jag uppfylla din sista vilja och
bevara hemligheten."
Han torkade sig i ögonen, och man hörde honom mumla:
"Stackars unge man!“
