ILeo XIIIss politik har varit den syste-
matiska, kallt beräknande opportunismens
— öfverallt där han känt, att jernhanden
ingenting skulle kunna uträtta. I Tysk-
land, där han visste sig hafva bakom sig
det starkaste politiska partiet, hvars stöd
Bfemarck icke kunde undvara, satte han
hårdt mot hårdt, med den påföljd, att han
kan berömma ®ig af att vara den ende man,
för hvilken den mäktige jernkansleren måst
böja sig. I Frankrike däremot banade lian
väg för kl er i kal ismens lands förd är fl iga öf-
vermakt genom att lojalt erkänna den re-
publikanska statsformen. Och hade icke
Dreyfusiaffären kommit emellan med dess
ohyggliga demaskering af det jesuitiska
ränkespelet till republikens fördärf, är
det långt ifrån o<sannolikt, att den stora
revolutionens fädernesland- helt lagts under
sabelns och vigvattenskvastens välde. Här
torde emellertid raju, des® bättre, den dö-
ende påfven se sina stolta planer helt
stäpkade. Ljusare ter sig för hans skum-
ma öga den tyska horisonten — men .äf-
ven där sticker ett hotande moln upp —
den segrande socialdemokratiska rörelsen.
Leo XIII liar långt före detta visat sig
ha blick för denna fara. Hans politik har
icke varit begränsad till hofven och de
diplomatiska kabinetten, den har icke väjt
för att gå, in på sjäjlfva den sociala frå-
gan. Att göra kyrkan till medlare i den
sociala kampen, d^r hon icke längre kun-
de häfda sin skiljedomareställning i det
politiska lif ve t — det var en af Leo XIII»
största framtidsdrömmar. Föir detta ända-
mål tänkte han sätta tidens stora sociala
rörelser i kyrkans tjänst, och vice versa;
prästerna fingo order att slå, sig pä krist-
lig socialpolitik, ett katolskt arbetareparti
w
kom till stånd, och i encyclikan af 1891 har
han direkt tagit ställning till arbetarefrå-
gan, visserligen fördömande socialism och
kommunism, men manande de styrande till
verksamt ingripande mot det sociala elän-
det. Hur mycket katolicismen vunnit på
denna politik, har tydligt visat sig, icke
blott i Frankrike, utan ock i Belgien, där
prästväldet alltjämt sitter vid styret, och
den afgörande kampen helt säkert, liksom
i Tyskland, alltmera tenderar att stå mel-
lan, klerikalism och socialism.
