— Friherre Adam Raabs sista stunder. Här-
om flrifwer A.-B. i sin utförliga lefnadsteckning
öfwer den aflidnc: Redan mot flutet af sistlidna
riksdag kände sig frih. Raab bruten till sina kropps-
krafter, och det war honom mycket smärtsamt att
icke kunna deltaga i förhandlingarna under riksda-
gens sista mänader. I gär ätta dagar sedan hade
han kallat till sig ledamöterna i Nordifla national-
föreningens styrelse, för att säga dem, att han, som
war ansatt af ett hjertlidande, till hwars sympto-
mer hörde att fotterna swullnat, nu troligen icke
hade särdeles längt qwar att lcfwa och derföre nu
wille taga afflcd frän ordförandeflapet och säga dem
ett wänligt farwäl. Den oförminflade wärme och
listighet, hwarmed han dä talade och deltog i för-
handlingarna, föranläto de tillstädcswarande att tro,
att en förbättring snart äter flulle kunna inträda i
hans befinnande, och att förmä honom ätertaga af-
sägelsen. I fredags afton kände han sig sä rask,
att han for ut till sin egendom Sikla, för att se
efter att allt wore i ordning, emedan han dagen
derpä wille flytta dit ut; men morgonen dcrpä afled
han hastigt i fin dotters armar, innan man hann
flicka bud till hans son eller läkare.
