beslat för båda rikena pa en gång —
vare sig nu frågan var direkt unionel
(prop. om riksaktens ändringar, nedsät-
lande af interimsregeringar m. m.) eller
utan union sknlle bafva blifvit föremål för
iDternationel behandling mellan rikena
(prop. om roellanrikslageD, nedsättande af
unionskomitéer m. m ); deremot följde man
iche paragrafen, d. v. s. man använde en
skilda statsråd, då konungen utöfvade
regeringsmyndighet blott för det ena
riket (ex. sanktioner på riksaktsän
driugar och mellanrikslagar). Men här
som alltid i unionens historia voro for-
merna ytterst lösa och sväfvande; man
kunde vid olika tillfällen gitva alldeles
likartade frågor cn olika bc-handliDg, så
att i sjeltva verket baöe icke någou be
stämd princip gjort sig gällande. Ej hel-
ler hade ännu de begge kontrahenterna
satt sig fast i olika positioner rörande
delta lagbuds tolkning. Väl hade de re-
dan 1842 hatt en förberedande du3t inom
paragrafens område (deo gången hade
avenskarne utan tvifvel orätt), men då
gälde det, om ett visst statsråd skulle vara
svensk-norskt eller norsk-svenskt; ännu
var således icke striden flyttad öfver på
den punkten, om öfver hufvud statsrådet
skulle vara sammansatt eller ej. Det kun-
de hända, att svenskarne yrkade ensamt
norskt statsråd, der sammansatt var i
fråga (så den 11 april 1838, i frågan om
unionsflaggan på norska handelsfartyg);
och det kunde lika väl hända, att norr-
männen pläderade för ett sammansatt råd,
der saken tagits före i enskilda (så den
30 september 1845, angående nedsättning
af en unionel komité).
