Det är ntan all fråga, att det just är
på denna sista pnnkt, som skon klämmer.
Norrmännen haiva befarat, att täta an-
vändningar af sammansatta råd skulle
utvidga gemensamhetssferen, och med sia
ytterliga ömtålighet i detta fall hafva de
anfallit formen af fruktan för saken. Men
såsom bevisning vid lageas tolkning
kunna vi naturligtvis lemna detta norska
intresse ur räkningen, ty om det än al-
drig så mycket hänger sig vid ordet »sjelf-
ständig» i riksaktens § 1, så är det — så-
som vi redan antydt — en orimlighet utan
iilre att vilja tolka undantagen efter re-
geln. Vi hafva således endast oeh alle-
nast resonnementet om riksaktens kompo-
sition att hålla oss till. Låtom 083 då
taga det i närmaste ögonsigte!
