Nu ba vi dock blivit utslitna. Min
hustru lever men är skröplig och jag
själv har i arbetet ådragit mig hjärt-
fel och lungsot — ja, herrn ser själv
hur det är fatt med mig. I vinter
låg jag tre månader på sjukhus. Jag
måste ut igen för att hjälpa min
hungrande maka. Det dröjde icke
länge förrän jag åter var oförmögen
att ens arbeta något. Så gick det
bakut. Jag måste före midsommar
»sätta ut lite» och mitt enkla men
dock så kära bohag — herrn förstår!
(Jag förstod honom såväl! Det var
de fattiges bank, pantbanken, som
fått anlitas). Det har gått sedan
midsommar. Det enda jag nu äger
att leva på ör min pension för de 27
grenadiäråren och den uppgår till —
15 kr. om året. Mina barn äro en-
gagerade hvar på sitt håll, fattigt ar-
betsfolk och fullt upptagna av kam-
pen för sig själva och de sina.
