»Det tillkommer er, mina herrar — slöt
talaren — att fatta ett beslut, men jag vill
dock varna eder för att göra m:r Parnell
och hans mera aktningsvärda vänner ansva-
rige för det häftiga språk, som två af de
anklagade, Gordon och Nally, nyttjat. Har
landligan stiftats med olagliga planer för
ögonen? I så fall har en allvarsam för-
brytelse begåtts, och det är er pligt att ut-
tala det. Jag hoppas och väntar, att ni
skola göra er pligt i öfverensstämmelse med
den högtidliga ed, som ni aflagt. Det har
blifvit utspridt som ett rykte, att jag skulle
säga ett och annat, som kunde inverka på
domens utfall. Jag är emellertid hvarken
intagen för kronan eller de anklagade; jag
hyser hvarken vänskap eller ovänskap mot
någon af de sistnämnda. Mr Dillon är den
enda, som jag personligen känt, och jag har
eget nog först i dag sett Parnell och flera
andra af de anklagade. Jag hoppas, att
när denna rättegång och de samhällsrubb-
ningar, som framkallat den, äro förbi, det
då skall randas en dag, på hvilken solen
icke belyser något mer lyckligt och belåtet
land än vårt fädernesland».
