Detta var hemskt nog, men det var icke
allt. Så småningom började hennes ögon
genomtränga mörkret i den väl täckta vag-
nen — och hon sjönk tillbaka i sitt hörn.
Hon tillbakäträngde den uppstigande snyft-
ningon, som föregick en storm af raseri
och tårar, hejdade en häftig impuls att
skrika, sparka på dörrarne och göra allt
möjligt, för att reta och oroa skurkarne;
hon satt stel, stirrande orörlig. Ty på
sätet bredvid henne, nästan vidrörande
henne, satt en man.
