Vagnen rullade alltjemt vidare och han
rörde sig icke. Ifrån sitt hörn följde hon
honom med uppmärksamhet, hennes ögon
glödde af sinnesrörelse, hon andades fort
och häftigt. Skulle han aldrig röra sig?
I sanning, icke tre minuter hade förflutit
sedan hon upptäckte honom bredvid sig;
men det föreföll henne som hade hon sut-
tit der en evighet och vaktat honom; ja,
tre evigheter. Belysningen var otillräcklig,
då ljus endast inträngde genom en och an-
nan obetydlig springa. Vagnen svängde
hit och dit och skakade betydligt på grund
af den starka farten. Mera än en gång
tyckte hon att mannens hand, som hvilade
på sätet bredvid honom, en fet, hvit hand,
förhatlig och obestämd, rörde sig långsamt
och smygande och kom allt närmare hen-
ne; och hon väntade rysande med ett skri
på läpparne. Samma fasa, som för en
stund sedan kommit ropet att stelna i hen-
nes strupe, gjorde sig nu märkbar på ett
annat sätt. Hon längtade att tala, att
skrika, att resa sig upp, att på ett eller
annat sätt bryta den förskräckliga tystna-
den, den förtrollning som höll henne bun-
den. Med hvarje ögonblick blef den nerv-
ösa spänningen svårare, fruktan för att
svimma större; och dock satt mannen i
sitt hörn orörlig, tittande på henne emel¬
