än hälften af dygnets tjugofyra limmar i full-
ständig ensamhet utan att dock tyckas det
allra ringaste bry sig derotn. Hvem kan väl
vara mera ensam än just innehafvaren af
ett litet rum, hvilken sitter hela dagen vän-
tande på kunder och under natten läser eller
sofver, kanske den enda lefvande varelsen i
huset? Dock finnes det män, som lefva på
detta ensamma sätt, stundom utan ens någon
klubb, och ändå aldrig klaga öfver ensamhet.
För icke så länge sedan var det en man som
dog vid åttioett års ålder, hvilken i trettio
år lefvat ensam i ett litet hus på lan-
det, utan att se någon och utan att tillåta
en qvinna göra rent hos sig eller bry sig
om att sjelf göra det. Dock var han full-
komligt lycklig. Männen lefva i sjelfva verket
ensamma ifrån det de lemna skolan och tills
de gifta sig, hvilket ofta är en ganska lång
tid. De hafva sina små förströelser — sina
klubbar, sina vänner, sina teatrar; men de
tillbringa de flesta af sina aftnar ensamma i
sina rum. Qvinnor deremot lefva sällan en-
samma: unga qvinnor aldrig. De äro vana
vid att gå omkring, sitta, arbeta, ja, till och
med läsa tillsammans. Valentine hade aldrig
en enda dag varit ifrån Violet. Hon hade
aldrig varit beröfvad denna känsla af be-
skydd i hvilken unga damer äro inhöljda
liksom i en rustning. Hon hade aldrig i
hela sitt lif varit' ensam; hon hade aldrig
gjort någonting på egen hand.
