Hos andra af Adelaide Fouques af-
komlingar, särskildt hland Macquarter-
na, 1 tager degeneration en hvulalare
former. Det är bland dem vi finna de
flesta af slägtens förbrytaretyper och
moraliskt förkomna subjekt, i synner-
het Gervaise Macquarts barn Nana ocb
Jacques, hjelten uti “la bote humainc",
som drifves af en sjuklig törst efter
blod titt hemska brott. LjVväl påträf-
fa vi äfven inom denna linie transfer
mationer af Hen nervösa arftyngden,
hvilka icke kunna betraktas som en-
bart sjukliga; så hos Claude Lantier,
som är begåfvad med ett olycksbrin
gande, ax(entriskt målaresnille, “bjel-
ten i “L’oeuvre“. “Han marterades i
vanmäktig vånda af det mästerverk,
som han kände inom sig och som
hans olyckliga fingrar cj kunde få
fram. Han var en kämpande jette,
som alltid dukade under, en konst-
närslifvets martyr, som tillbad qvin-
nan, men offrade sin hustru Christine,
den kärleksfulla varelsen, som han en
kort tid varit så kär i. för ton ännu
ej skapade gudiomliga q vinn a, hvars
majestätiska nakna skönhet hans pen-
selset ej kunde framställa, och han led
så förfärande q val under denna sin
födslovånda, att han slutligen hängde
sig“.
