”Hvarför skulle man icke , fragar
Moreau, ”kunna kalla snillet en
neuros?” Så vidt vi kunna finna, kan
man mycket väl godkänna denna
bestämning, om nnan ej tager den i
allt för inskränkt betydelse, utan låter
den vara libbetydande med en e x a 1-
t a t i o n, en stark stegring af in-
telligensen. Det tillkännagifve,r att
denna stegring står i samband med ett
viss bestämdt tillstad i hjernan, till
hälften sjukligt — en nervös öfverret-
ninig deraf, hvilken Moreau jemför
med den öfverretning af musklerna,
som understundom kan iakttaga/s hos
mlaniakaliska och hysteriska individer
och yttrar sig uti en utveckling af
fabulösa muskelkrafter. Intet kan va-
ra mtera vilseledande, än det gamlä
ordspråket: ”en frisk själ i en frisk
kropp”; åtminstone skall man aldrig
under organismens hvardagliga nor-
mala tillstånd fa se intelligensen höja
sig öfver en hederlig medelmåttighet.
Undter dylika förhållanden kan en
menniska vara begåfvad med ett mer
eller mindre säkert omdöme, en viss
fantasi, måttlighet wti begär och önsk-
ningar; han blir aldrig en stor brotts-
ling, men heller icke .stor i det goda;
han drabbas aldrigaf den själssjuk-
dom, som kallas snille. Moreau
vädjiar här till den store Boerhäves
ord: ”En ytterlig rörlighet hos hjer¬
nan och nerverna är nödvändig för
snillet; men deuma rörlighet kan icke
finnas utan svaghet, under det att
den soliditet, som gifver styrka, kräf-
ver nerver, allt för sträfva för att
kunna tänka.” Aldrig utvecklar sig
intelligensen så snabbt, med sådan
energi och styrka, som då organismen
är angripen i sjelf va roten af sin lifs-
kraft, så latt individen antingen dör i
förtid, eller också måste hvarje ögon-
blick käimpa mot skadliga inflytelser
af h varjehanda slag. Eller finna vi
icke, frågar Moreau, hots många skro-
fulösa och rhachitiska barn, som dö i
unga år, en brådmogen utveckling af
intelligensen ?
