För några postdagar tillbaka nämnde vi,
att vi i korrespondens från Stockholm erfa-
rit att tvenne riksdagsfullmägtige i andra
kammaren, herrar Carl Ifvarsson och Lytt-
kens, sammanträffat der, samt under sam-
tal sig emellan kommit till det resultat, att
man vid nästa riksdag borde vägra alla an-
slagskraf från regeringens sida och fortfa-
rande hålla ut dermed intill dess grund-
skatterna blifvit afskrifna. Sådan som re-
geringen nu är sammansatt och såsom den-
samma i åtskilliga vigtiga fosterländska frå-
gor tillväga går, hafva vi, för vår del, visser-
ligen icke något emot planen. Erkänna måste
vi dock alt vi äro långt ifrån att se endast
ocb allenast i grundskattefrågan ett tillräckligt
skäl för en så ödesdiger afsigt. Långt derifrån.
Trenne andra fiågor hafva för oss nu trädt
i förgrunden, neml. den norska frågan, för-
svarsväsendets reorganisation på indelnings-
verkets grund, samt upptagandet af den strids-
handske, som utlandet i protektionistisk rigt-
ning kastat emot oss. Intill dess regeringen
i dessa tre punkter ställer sig på verkligt
fosterländsk grund, mä för oss alla anslagskraf
från dess sida gerna förkastas. Hvad spe-
cielt grundskatternas afflyftning beträffar,
kan man vara förvissad om att de — under
förutsättning af indelningsverkets fördelning
på alla skattskyldige — förr eller senare
måste afskrifvas. I sådant afseende bör lan-
det kunna lugna sig och med trygghet se
framtiden till mötes. Så vigtig grundskatte-
frågan än år, utgör den dock för det när-
varande icke rikets lifsfråga.
