Nagoî för radda ati beafia. Den berömde
frane profes\ſor Vulpian berättade nyligen i
en frets af wänner följaude hiſtoria: “Är
1865, när folerafarſoten raſade i Paris, hade
jag en patient, hwars rädsla gränſade till
narraftighet. Frän morgon till kwäll anwände
han preſervationsmedel, han ſtuderade hwarje
dag inom hwilka kwarter den hemſka ſjukdomen
raſade minſt o< ſ\log ſig genaſt ned där.
Hans tillſtänd ingaf mig medlidande; en mor-
gon tog jag honom med mig till ett ſjukhus
o< wiſade honom i en trädgärd en grupp af
herrar oh damer, ſom roade ſig med bollſpel.
— “Wet ui hwad vet är för folk?" — “Ne1“.
— “Jo, det âr perſoner, ſom haſt ſolera, o<
nu äro fullſtändigt botade“. Medlet werkade,
rädslan förſwann- och ingenting blef fwar väraf
utom en liten fal maxim i mín patients huf-
wud. Dä man nämligen nägon gäng i hans
närwaro talade om den farliga ſjukdomen, ſade
han genaſt med öfwertygelſens hela wärma:
“Jag har grundligt ſtuderat denna ſjufvom,
den börjar med kfroppsſmärtor oh ſlutar med
bollſvel,“ :
