du hiyad jag tänkte pà, dà du kom? Jag
tänkte pá hwad jag en gäng hörde en
gammal man af mitt folk ſäga i min fa-
ders tält, der han war ſom wär gäſt; min
fader oh alla af wär ſtam menade, att
han war mycet wis. :
— Och hwad ſade han, Fatima?
— Det war en afton, fortfor hon,-
dà jag ſatt i tältdörren oh ſäg pà mä-
nen, fom fen blank o< ſtor ned päá wära
tält; rundt omkring ſtodo wära häſtar o<
all den my>na boſkap, ſom tillhörde min
fader, jag war ej glad i ſinnet o< hade
dod ingen ſorg; dä hörde jag,-att min
fader o< wär gäſt inne i tältet talade om
qwinnornas färlef till männen, oh jag
lyßnade; jag hörde dà, att han, den gamle,
ſade: dä en qwinna ej längre är ſin man
till behag, o< hon märker det och är wiß
pá, att hon aldrig mera kan iarda ho-
nom till glädje, ſä all hon wiſa honom
den ſtörſta tjenſt hon kan o lifwäl ännu
en gäng göra honom glad: hon fall dö;
ide att hon med ſwärd eller knif ſkall för-
korta ſitt lif, ty det är en ſlygg ſyn att
ſe en döôdad qwinna, men hon fall wara
full af wilja att dô, emedan hon wällar
den mißmod, för hwilken hon ffulle wara
en frôjd, o< derför är helt o< hället
onyttig; o< det är en dälig qwinna, ſom
ej förmär inhämta döden, om hon förſtär
detta o< gör ſin ſjäl fri frän all luſt till
lifwet; men gör hon detta, ſà kall man
priſa henne, o< hennes namn fall bewa
