för att ej gà janningen för nära och lif-
wäl tröſia o< lugna henne; o det märkte
hon myd>et wäl, ty i detta ögonbli> hade
hennes ôra my>et ſﬀarpt uppfattning.
Hon hade ſett förlägenheten i ſin mans
anſigte, hon kände det malta c< förbe-
hällſamma i hans ſwar, dä det ändtligen
kom; dà ſänkte hon huſwudet och ſade:
Dina ord äro goda, men det är ide
ſtyrka i dem; de fkunna ej tröſta min
ſjäl. Och han gi> bort full af oroliga
tankar.
