Följande afton gid Fatima nere i den
til huſet hörande trädgärden. Det war
wintertid, \nön läg tjo> pà de ſmä bu-
ſkarne o< träden, o< himlen hade denna
matta, grätunga prägel, ſom man ſä ofta
ſer wid denna ärstid, med en af den ned-
gäende ſolen framkallad .ſwagt rödaktig
belysning. Hon gi> haſtigt fram oc äter
pà den lilla platſen, der bâde öga o<
fot hade ſà tränga gränſer; öfwer hennes
geſtalt war nägot haſtigt o< oroligt ut-
bredt, ſom hwarken fklädde den eller war
wanligt hos henne: hon plägade ju eljeſt
alltid haſwa ett wißt lugnt behag i ſina
rörelſer.
