„Fru Alzoni ſmämyſte och öppnade läppar-
ne, men tillſlöt dem äter med my>en ſjelf-
beherfkning. Käthe hade blifwit en ſmula
förwirrad af detta ſällſamma tal och haſtigt
wändt ſig om, Hon afdukade bordet och
ſammaulade duken med owanlig omſorg och
noggrannhet. Det war ſällſamt — pä ett
giftermäl hade hon egentligen ännu aldrig
tänkt. — Wisſerligen — en befrielſe frän
desîa twängsförhällanden ſﬀulle det i alla
händelſer wara — en befrielſe frän denna
jernhärda, obewekliga, faderliga myndighet.
Hwem kunde wäl modern mena med man-
nen med ett mildt lynne, hwilken, enligt
hennes älſklingsuttry>, ſulle "bära Käthe
pá händerna !” Det bruſade âter en ſmu-
ſa otillbörligt i Käthes hjerna och hjerta,
och derför kunde hennes förſtänd och hennes
logik ide göra ſig gällande. — För hennes
ögon ſwäfwade, halft betä>t af en roſen-
ſimrande ſlöja, en bild den hon ej wägade
att fullkomligt gifwa namn och geſtalt. Hen-
nes fantaſi hakade ſig faſt derwid och ſamr
manwäfde blommor med blommor ſä att
det ſlutligen blef en hel wärträdgärd ;-
hon lefde i den, hon ſwäfwade ut i omät-
liga rymder, framför henne öppnade ſig ett
perhördt per}pektiv -— — och äktenſkapet och
mannen, ſom hörde dertill, förſwunno âter
haſtigt wid den blä, leende horizonten.
