Käthe ſkrattade. Deuna cirklade, i be-
ſtämda former inpresſade perſonlighet war
ſannerligen högſt komiſk, dà han wiſade ſig
pà detta ſätt häftig oh upprörd; ſädan
kände hon honom alldeles ide och ännu fe-
dan han gáâtt ſin wäg kunde hon i>e läta
bli att ſfratta wid tanken pà hans ſätt och
ätbörder. Men efter detta ſratt qwarſtod
emellertid ett wißt grubblande genljud, hwil-
fet’ hon bemödade fig om att förjaga, ty det
plägade henne med en dunkel, obeſtämd fruk-
tan. Hon ſkádade, dà eftermiddagsſolens
ſträlar föllo ſnedt öfwer gatan, ifrigt ut ge-
nom fönſtret efter twenne wälbekanta geſtal-
ter oh minuterna förflöto outſägligt läng:
ſamt. Ändtligen — der borta weko de werk.
ligen om hörnet, profesſorn och Richard,
Käthes hjerta jublade högt, hon emotſäg i
dag med mera än wanlig ſpänning deras
inträdande.
