Hon ſtod pá gatan och flämtade eſter luft;
hon drog floret djupare ned. för anſigtet och
ilade framät ſä haſtigt ſom hennes fötter
förmädde bära henne. Jnbillade hon ſig (
det eller ſtirrade alla meuniſkor pá henne
och läſte pá hennes anfigte hennes innerſta
tankar och fkänslor? Hon wandrade allt
längre och längre, hon tänkte ide pá hwart-
hän — blott längre bort: Den milda ſom-
marluften uppfriffade hennes upphettade pan-
na, den raſka gängen paralyſerade hennes
hjertas wáldſamma klappande. Ändtligen,
dá hon lemnat ſtaden äfwenſom promena-
dens parkanläggning bakom ſig, hemtade
hon ſig en ſmula och hejdade nâgot de ſtor-
mande ſtegen. Ett tröftlöſt grubblande be:
máktigade fig henne, ett grubblande, ſom
äterförde hela den ſalta, brännande floden
till hennes ögon. Huru war det möjligt,
hur hade det kommit ſig att han reſte ſin
wäg? Hon hade för längeſedan upphört att
tänka pá att han nágonfin äter kunde af-
lägsna ſig frän hennes närhet, frän hennes
ſyukrets. Pappa wille med ens bort här-
ifrân, hade Richard ſagt --- naturligtwis-
det blef honom alltför enformigt — — och
hon — pá henne tänkte ingen, ingen; om
henne bekymrade ſig ingen — och hon war
já gränslöſt enſam! Till Wien! Till Rom!
Namn, hwilka i ſig dolde en okänd, glän-
ſande trollwerld —- ut i werlden, i den ſträ-
lande, wänliga, färgrika, praktfulla werlden
