— för demn ſtod den öppen, deras fötter
woro fria oh hon blef enſam qwar i ett
öde enahanda, der ingenting mera fjettrade
henne. Hwarför hade hon aldrig förut tänkt
pá att det en gâng mäâſte blifwa ſáà, att det
owilkorligen fﬀulle gä fà -— — hon hade
aldrig tänkt derpá — — han, den äldre,
allwarlige mannen, "hade }á wänligt }änkt
ſig ned till henne, med ſá warma, faſta trâ-
dar omſpunnit hennes lilla oerfarna hjerta
--- hon hade ſfâdat upp till honom i orubb-
lig tro, i tron pá en ewig waraktighet
— den förſta ungdomen känner ännu ide
till wexlingar och förändringar — oh nu
lâg allt der krosfadt, dödt, förſtördt wid
hennes fot — han reſte — och hans der-
waro, hela denna gyllene, folglänſande tid
förſwann ſom en dröm, hwilken allt mer och
mer förbleknar och öfwergär till en kall, grä
werklighet. Hon kunde ännu i>e bära det,
hennes glödande. längtan efter ly>a upp-
reſte fig inom henne; — hon ſkulle wända
om, ſöka honom, äunu en gäng fräga ho-
nom om han werkligen aldrig, aldrig äter-
wände, om hon aldrig ſkulle âterſe honom.
— Hon jtod plötsligt jtilla — eu häftig
blodſtröm forſade till hennes tinningar, det
war ſäſom ett haſtigt uppflammande elek-
triſt ljus ſom genomkorſade hennes hjerna.
Det ögonbli>, dä hon ſà fattningslös, ſä
ſtel och tillintetgjord ſtätt midt emot honom,
under det att Richard blott delgifwit henne
den enkla underrättelſen om deras afreſa,
ſtod nu klart och thydligt framför henne.
Hwad hade, han wäl tänkt om henne, huru
förflarade wäl han hennes beteende — ja,
huru förklarade hon det ſjelf? War hon
ännu barnet, hwilket man förlät deß obän-
dighet oh wanarter?
