Hon hade fôrut under tin flödande tanke-
gáng gâtt framät mekaniſkt och utan att
afta pá wägen, blott alltjemt framät. Nu
ſtod hon framför den blä, glittrande ſjön,
ſom läg þpá andra ſidan om ſkogen; hou
hade fnappaſt märkt att hon pasſerat den-
na. Här war den plats, der hon för fä
dagar ſedan hade ſuttit ſà ly>lig wid hans
ida, der lägo ännu de kringſtrödda blom-
morna, nu helt och hâllet förwißnade, för-
trampade. — —— Hon fkaſtade ſig ned þpáâ
den mjuïa mosfan, hon gömde ttt af blyg-
ſel roduande anſigte blaud de wißnade blom-
morna oh grät bittert. Hon föreföll ſig
ſjelf ſá eländig, fà beklaganswärd, ſä öfwer-
gifwen och förlorad, ſom om det i>e fans
nägonting mera i werlden, hwaremot hon
kunde ſtödja ſig. — Huru länge hon legat
\à, wißte hon i>e; de mä böljorna rullade
lugnt, med mild harmoniſk klang emot den
fla>a ſtranden, träden ſuſade helt fridfullt
öfwer hennes hufwud, en liten glänſande
ſtalbagge gjorde halt pá hennes hand oh
utwe>lade derpá längſamt ſina glänſande
ivingar och höjde ſig för att ila längre bort
öfwer jorden. (Fortſ.)
