Under medeltidens förvirrade skeden
var det för folken på nordskånes strän-
der föga bättre ställdt än i de åldriga
asadagar, då alla nordens drakar stäf-
vade i västerleding. Brytningsperiodens
lif var att lefva hvar mans ovän och
fred i dag kunde betyda krig i morgon.
Icke nog med att riken knuffades med
riken om gränser, gom ingendera par-
ten kunde precisera — inomlands lågo
klasserna i en paflåtlig fejd, allt var
som i en svärmande bikupa och förmåd-
de något redigt ord tränga igenom lar-
met af ramlande troner, knakande va-
pensköldar, fallande kräklor och jord-
fästningsklockornas klang så var det ro-
pet: »Förrädare!» »Danmark är en lu-
stig förgård till helvetet», sade den cy-
niske ärkebiskop Jens Grand en gång
och om iman nu än har svårt att upp-
täcka det lustiga måste man dock med-
gifva att uttrycket i öfrigt var ganska
träffande...
