— Kadtuggning. För nägon tid jedan om-
näinnde wi, huruſom det är brukligt à wisſa
orter inom norra. delen af wärt land att tugga
granköda. Wi kunna nu omnämna att detta
bruk finnes inom wärt eget län, enligt uppgift
till oß derom af en ſfollärare inom Weſtra hä-
rad. Han ſkrifwer ſälunda: Under ſenare hälf-
ten af wärterminen förlidet är obſerverade jag,
huru nägra af mina ſkolbarn i ſmyg tuggade
pá nâgot. Som de do> alltid woro färdiga att
utan hinder afgifwa ſina ſwar oh läſa hivad
dem förelades, förflôto ett par dagar utan nägon
ſynnerlig anmärkning. J>e heller kunde jag ana
det ſmättingarne hade annat än ſötſaker att tugga
pá, förrän en ly>lig tillfällighet löſte hela gätan.
Lille Samuel fi> en fräga; men wid ſwarets af:
gifwände kunde han ej öppna munnen utan med
tillhjelp af bâda händerna. Förundrad häröfwer
\kyndade jag till gosſen o< fann det han tugga-
de grankäda och att denna för tilifället läſt igen
múünnen pä honom. Wid närmare underſökning
befunnos âtta barn, alla frán ſamma by, tugga
fäda. Páâ tillfrägan om orſaken härtill, ſwara-
de en liten parfwel: “det är godt.“ Att bann-
lysning utfärdades mot kädtuggningen, faller af
ſig fjelf; do> tror jag ej att bärnen lida men
deraf, ty de. âro friſka * oc rödkindade, oh märk-
wärdigt nog hafwà juſt desſa barn inom hela
ifolan de wad>raſte tänderna.
