—- Hyuket oförstánd af mig! mumlade
han, jag hade kunnat blifva ruinerad härige-
nom.
När han hade undersokt alla, vände
han sìg till Fredrik. Ï
— Nägon har gjort dig det förslaget
att fà köpa dessa ritningar? jag vet det.
— vda, min terre.
— Och du har icke talat vnd mg
derom!2
—- Jag tänkte, det var e] modan vardt.
— Hvilken belöning erbjod man dig?
: — Den som Jag hade velat begara.
— Och du vägrade?!
- — Ja, min Terre.
-— Utan tyekan?
—- Att tveka skulle ba varit en feghet.
— Din band, Fredrik! utropade Herr
Kartmann, i det ban sträckte sin mot den
úunge arbetaren. — Du hbar ett ädelt hbjer-
ta. Jag känner denna sak ända till den
minsta enskildhet. Jag hade handlat oklokt
min vän, ty en mindre ärlig person än du
skulle hafya kunnat tillintetgöra mig; men
jag tackar dig för din redlighet. I dag är
du icke längre ett barn. Enligt alla de in
