Orsaken till de segrar, söm våra motstån-
dare hittills vunnit vid de nu pågående
valen, har ferestädes varit den splittring,
åt hvilken tullvännerna objelpligen hem-
fallit. Hellre än att uppgifva sina person-
liga tycken och meningar och såsom fri-
handlarne fast sammansluta sig kring en
kandidat, har man underkastat sig risken
att varda slagen genom splittring. Detta
vittnar om en likvöjdhet för det stora hela,
om en brist på vakenhet, som äro anmärk-
ningsvärda. Delvis torde detta komma sig
af den grundlösa och oriktiga föreställ-
ningen, hvilken der och hvar gör sig gäl-
lande, att tullfrågan nu är löst och att man der-
för bör göra valen ur helt andra synpunkter-
hvarvid visserligen personlighetssynpunkten
spelar en icke ringa, för att ej säga en öf-
vervägande, roll. Då den lösning, som tull-
frågan under de senaste riksdagarno fått,
icke kan anses mer än en lösning till hälf-
ten, i ty att i följd af de binder traktaterna
deremot upprest en stor del af industrien och
handtverkerterna icke kunnat erhålla en genom
tullskydd förbättrad ställning — så inses lätt
hur fåvitskt ett sådant tali sjelfva verket är.
Att detsamma ifrågakommer bland landt-
männen, hvilka redan vunnit hvad de ge-
nom en ändrad tullpolitik åsyftat, kan ju i
viss mån vara begripligt och förklarligt-
ehuru ett sådant resonnemang äfven å deras
sida är mycket kortsynt, i ty att för landtmän-
nen föreligger den visserligen icke lätta upp-
giften att upprätthålla hvad de nyligen med så
mycken svett och möda vunnit. Men om
städernas industriidkare, handtverkare och
arbetare med likgiltighet vända sig bort från
tullfrågan under förmenande, att densamma
är »löst», innan traktaternas borttagande äf-
ven för dem öppnat möjlighet till erhållande
af behöfligt skydd — så måste ju detta
anses såsom någonting i hög grad förvånans-
värdt, för att ej säga vidunderligt. Så tyc-
kes emellertid vara fallet inom diverse stads-
samhällen, äfven inom sådana, der protek-
tionismen förut varit vid valen bestäm-
mande.
