besluttör båda rikena på en gäpg-
vare sig nu frågan var direkt unionel
(prop. om riksaktens ändringar, nedsät-
lande af interimsregeringar m. m.) eller
utan union skulle hafva blifvit föremål för
internationel behandling mellan rikena
(prop. om melianrikslagen, nedsättande af
unionskomitéer m. m); deremot följde man
icke paragrafen, d. v. s. man använde en
skilda statsråd, då konungen utöfvade
regeringsmyndighet blott för det ena
riket (ex. sanktioner påriksaktsän
dringar och mellanrikslagar). Men här
som alltid i unionens historia voro for-
merna ytterst lösa och sväfvande; man
kuade vid olika tillfällen gifva alldeles
likartade frågor en olika behandling, så
att i sjelfva verket hade icke någon be
stämd princip gjort sig gällande. Ej hel-
ler bade ännu de: begge kontrahenterna
satt sig fast i olika positioner rörande
detta lagbuds tolkning. Väl hade de re-
dan 1842 batt en förberedande dust inom
paragrafens område (dena gången hade
svenskarne utan tvifvel orätt), men då
gälde det, om ett visst statsråd skulle vara
svensk-norskt eller norsk-svenskt; änou
var således icke striden flyttad öfver på
den punkten, om öfver hufvud statsrådet
skulle vara sammansatt-eler ej. Det kun-
de hända, att svenskarne yrkade ensamt
norskt statsråd, der sammansait var i
fråga (så den 11 april 1838; i frågan om
unionslaggad på norska. handelsfartyg);
och det kunde lika väl hända, att norr-
männen pläderade för ett sammansatt råd,
der saken tagits före i enskilda (så den
30 september 1845, angående nedsättning
af en unionel komité).
