I norska regeringens betänkande den 21
oktober 1861 och i sammansatta statsrådet
den 18 febriari 1862 kommo de båda
motsatta menngarna fram, i en form och
med en argwmentering, som allt sedan
fasthållits. Den svenska ståndpunkten hål
ler sig belt enkelt till lagens bokstäfver;
der talas utan begränsning om sådana sa
ker, som angå begge rikena — det står
icke: »begge rikena såsom ett helt»-
och derför finnes intet skäl att göra skil
nad mellan rent unionella frågör, de der
på en gång och isamma grad angå begge,
och andra, de der bafva ett mera omedel-
bart intresse för en af parterna; de höra
alla under paragrafens räckvidd; de måste
alla inför sammansatta -+statsrådsformer.
Häremot stälde sig na den norska uppfatt-
ningen med en dylik distinktion inom 6egge-
lands-frågornas område: 8 5 gäller endast
sådana, der rikena i kraft af riksakien
framstå som en enhet, så att beslutet ge-
mensamt expedieras, alltså de rent unio-
nella frågor, som uppräknas iriksaktens
$ 4; dessutom medgåtves, att äfven de frå-
gor höra hit, som direkt beröra det kon-
stitutioneila förbållandet mellan rikena
(ändringar i riksakten). Men deremot af-
visades bestämdt den tolkning, enligt hvil-
ken äfven särskilda, det ena rikets frågor
skulla kunna komma inför sammansatta
statsråd, derest de på något sätt kunde
anses intressera det andra riket.
