Rektor Wallinder kunde ej inſtämma i föôre-
gäende talares fklander rörande lagſtifningen i
ifräga warande fall. Tidsutwelingen och den
intelleftuela ſtändpunkten är nu en annan än
fordom, o< man fär taga hänſyn till desſa
omſtändigheter, o>ſä dä frägan är om lagarne.
För att komma «ill klarhet i frägan mäſte man
gôra ſig reda för kyrkans wäſende och upp-
gift; endaſt pà à ſätt kan man finna, hwilfa
medel hon bôr anwända för winnandet af ſitt
mäl. Kyrkans uppgift är ju att leda ſjälarne
till Gud, oh derför hör det till hennes wäſen-
de att uppfoſtra. Tukta bôr här wid lag ſä-
lunda fﬀiljas frän -ſtraffa: man ſtraffar ej en
menniſka till Kriſtum. Det är här ſälunda frä-
gan om den uppfoſtrande tukftan, oh, huruwida
ſädan utöfwas inom ſtatskyrkan. Saknar kyr-
fan medel att utöfwa en ſädan tuktan? Härpä
mäſte man ſwara nej, om o> ej medlena alle-
ſtädes ſom ſig böôr anwändas; men dä ſä ej
ſ]ker, är det ej lagſtiftningens fel. Talaren
trodde, att fkyrkoräden o< wederbörande ofta
funna gôra mera. fôr att förefomma offi.
För att nämna näâgot exempel, \à trodde tala-
ren, att bl. a. ordningsmän funde tillſättas,
ſom wore närwarande wid ungdomens lekar och
nöjen m. m. — Hwad frägan om uteſlutande
ur fyrkan beträffar hade talaren derom en gäng
förut yttrat ſin mening och rönt bâde medhäll
o< motſägelſe. J ſin äſigt i detta fall hade
han ej blifwit rubbad, o< anſäg uteſlutandet
