Kontr.-proſfen ÆAlmqwifſt inſtände 1 den #ö-
regäende talarens yttrande och anhöll, att ur
kyrkolagen fä uppläfa de paragrafer, ſom lemna
upplysning rörande kyrkotuften. Ur de upplüäſta
$$ framgi>, enl. talarens förienande, att tet
finnes en aflösning för hem!iga, ej wid dom-
ſtolen anhänggjorda ſörbrytelſer; denna afl88-
ning borde ſe mellan fyra ögon och kunde blifwa
ett fürlefsfullt ſamtal, hwarwid preſten kunde
amvända “egna ord eller hâſla ſig till handbo-
kens formülär. Pâ detta ſätt handlade talareu
i förewarande fall. Att uteſluta frän nattwar-
den är wädligt för fjälarne, likſom det ä andra
ſidan ‘är wädligt för dem, att te owärdiga fä
framträra. Mellan desfa bâda klippor máſte
preſten med lärleksfull förfigtighet lotſa ſig fram
och derunder oſ ſe till, att han ej ſütter wa-
pen i händerna pâ dem, ſom wilja ſrân ena
eller andra hâllet anfalla kyrkan. Men gä man
med förſigtighet och kärlek tillwäga, fä kan man
\mäningom införa en kyrkotukt, ſom berör de
enſkilda ſjälarne o< férer dem till Kriſtum.
För att frân en ſädan kyrkotukt br bl. a. pre-
ſten träget reſa omkring i fin förſamling, göra
ſig bekant med deß medlemmar, ofta hâlla bibel-
förflaringar- m. m. Likaledes böra kommuni-
kanternas kunſkaper pröfivas efter wär tids for-
dringar, ej blott de yngres utan o> te üäldres,
emedan de annars ſnart glömma och derigenom
#\à ſmäningom alla rragas ned i ofkunnighet; en
ſádan pröfning har en kraftigt uppfoſtrande wer-
kan, o< närmar herden och hjorden. Man kan
för öfrigt ej nu ſäga, att kyrkotukt ej utöfwas
inom ſtadskyrkan; hon werkar redan, faſt man
ännu ej kommit ſä längt; men wid wändpunk-
ten ﬅà wi do>. För en 10 till 15 är ſedan
funde flagan öfwer, att ingen tuft utöfwades,
wara berâttigad, ej à nu. Flere finnas wis-
ſerligen, ſom ej anſe kyrkotufkten nog ſträng,
och ſom ej wilja mottaga nattwarden af en preſt,
ſom framſlüpper i deras tankar owärdiga per-
ſoner; men en dvylit âſizt kan ej- kallas ſam-
wetsgranhet utan mäſte benuümnas ſamwetsſwag-
het. — Hwad beträffar aflösning utan lagätal
förekom hon i talarens förfamling nüäſtan ute-
ſlutande för ſynder mot jette budet; wid dy-
lila förbrytelſer fall, dä de befünnas, mannen
lifa wäl ſom qwinnan aflöfas.
